Ösby 26/10 2008
Hej Anna!
Det var en gång, så börjar alla sagor. Det var en gammal ”gubbe som en kväll började rota i gamla album med fotografier och som blev helt förtrollad av bilder som han var med på och som väckte minnen från barnens och barnbarnens uppväxt. Vad har jag gjort och varit med om? Han såg bilder av sig själv och den söta flicka han förälskade sig i, unga och fräscha! Sen började det hända saker, det växte upp små människor, han blev kallad pappa, morfar och farfar.
Tiden försvann, han gick i säng, kunde inte somna! Var är jag? Vart har tiden tagit vägen? Varför ser han dem inte springer runt här på Ösby och lever bus med farfar och morfar. Nu kommer det ”gamla ungar” och hälsar på oss. Dessa kallar oss också farfar, farmor, morfar och mormor?????
Roligt, roligt, men svårt att fatta i nattens mörker!
Men en har vi inte sett på länge. Var är lilla Anna?
Nu har morfar via Internet fått veta att någon fått reda på att det ska finnas någon liknande person i Spanien, var det nu är någonstans. Men man får väl lita på datorn som också talat om att vår efterlängtade lilla Anna har det bra och tydligen lyckats i det vuxna livet.
Detta är mina nattliga tankar!
Morfar
Mormor hälsar också och vi önskar dig god fortsättning.
Hälsa Daniel.
Precis som jag slutade med mormor hälsar, kommer två bilar in på gården. Då blev gubben ännu mer förundrad. Han blev påmind om tidens flykt, han är ju även gammelfarfar. Roine, Johan och Emil och kom på besök.
Jättegulligt främmande.
Hej igen Puss-puss
fredag 3 juli 2009
onsdag 1 juli 2009
En sorgens dag
Älskade kära lilla morfar,
Det gör ont. Det gör så fruktansvärt ont. Det gör så ofattbart mycket ondare än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig att det skulle göra. Jag vill helst lägga mig ner på marken, skrika och sparka som ett barn. Jag kan inte förstå att du inte kommer att svara i telefonen när jag ringer till dig. Att du inte kommer att sitta i vinbärsbuskarna och plocka vinbär alldeles röd om händerna och på skjortan senare i sommar. Att du inte kommer att stå i verandan och tjuvkika när jag går ur bilen nästa gång jag kommer hem, bara för att försäkra dig om att jag verkligen är med. Att du inte kommer att sticka åt hundarna brödbitar i smyg fast du vet att du egentligen inte ska. Att godispåsen i skåpet inte kommer att vara påfylld. Jag hade nog inbillat mig att du var odödlig.
Våran familj har mist en älskad make, pappa, morfar och farfar, svärfar, gammlefarfar, extramorfar, husse och vän. Leksands IF har förlorat en trogen supporter. Världen har mist en hjälte. Och jag har förlorat mitt största fan. Och inte bara jag. Jag vågar nog säga att vi är många som känner på samma sätt. Du fick nämligen varenda en av oss att känna sig speciell. Det gjorde dig speciell. Du trodde på oss vad vi än gjorde. Vad vi än hittade på så stod du bakom och skrek hejaramsor. Du fick iallafall mig att känna mig som att jag var bäst i världen. Du såg det positiva och hade förmågan att locka fram det bästa hos var och en. Din kärlek var oändlig och villkorslös. Det gjorde dig helt unik.
Jag saknar dig så mycket redan nu, och det kommer jag att göra så länge jag lever. Samtidigt känner jag mig glad och stolt över att du är en del av mig. Att du har en stor del i vem jag har blivit och är idag. Och jag ska fortsätta göra allt jag kan för att göra dig stolt, och för att föra traditionen vidare. Å, jag kommer att sakna historierna som du berättade. Hur det var i Björkberg och Krökbacken när du var liten. Hur du träffade mormor. Hur gårdstomten hittade din klocka och lämnade tillbaka den på självaste julmorgonen. Men legenden och historierna om dig kommer att berättas i många år än. Åtminstone så länge jag, så länge vi lever.Välsignade är de med brustna hjärtan, för det är de som verkligen har älskat. Där den starkaste kärleken fanns kommer också den största saknaden och den svåraste sorgen. Om du hade betytt mindre för mig hade kanske saknaden efter dig kännts mindre och lättare. I det ljuset är dock valet löjligt enkelt. Och den tanken stäker mig i sorgen.
Jag vet hur du ser ut när du läser det här. Du sätter på dig dina gamla glasögon, harklar dig lite, och börjar sedan läsa högt. När du ser att det är jag som har skrivit till dig får du en tår i ögat. Du läser färdigt, och blir rörd. Du gråter lite. Du gömmer ansiktet i händerna och skakar på huvudet. Sen tittar du upp igen, tar bort händerna och ler. Och så är den där igen, den där speciella glimten i ögat som bara du har. Den som gör att dina ögon ser ut att vara en tolvårings.
Jag ser dig nu. Du är uppe hos ”vår herre” som du skulle ha sagt. Du sitter på ljugarbänken och slänger käft med några gamla kompisar som du inte har träffat på länge. Bredvid dig sitter Nellie som du matar med Leksandsbröd. Och när den dagen väl kommer så kommer jag dit. Jag sätter mig bredvid dig på bänken och kallar dig för jävla gubbe. Du skrattar.
Jag hade nog inbillat mig att du var odödlig. Nu vet jag att du är det.
Kramar från din lilla Anna
Det gör ont. Det gör så fruktansvärt ont. Det gör så ofattbart mycket ondare än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig att det skulle göra. Jag vill helst lägga mig ner på marken, skrika och sparka som ett barn. Jag kan inte förstå att du inte kommer att svara i telefonen när jag ringer till dig. Att du inte kommer att sitta i vinbärsbuskarna och plocka vinbär alldeles röd om händerna och på skjortan senare i sommar. Att du inte kommer att stå i verandan och tjuvkika när jag går ur bilen nästa gång jag kommer hem, bara för att försäkra dig om att jag verkligen är med. Att du inte kommer att sticka åt hundarna brödbitar i smyg fast du vet att du egentligen inte ska. Att godispåsen i skåpet inte kommer att vara påfylld. Jag hade nog inbillat mig att du var odödlig.
Våran familj har mist en älskad make, pappa, morfar och farfar, svärfar, gammlefarfar, extramorfar, husse och vän. Leksands IF har förlorat en trogen supporter. Världen har mist en hjälte. Och jag har förlorat mitt största fan. Och inte bara jag. Jag vågar nog säga att vi är många som känner på samma sätt. Du fick nämligen varenda en av oss att känna sig speciell. Det gjorde dig speciell. Du trodde på oss vad vi än gjorde. Vad vi än hittade på så stod du bakom och skrek hejaramsor. Du fick iallafall mig att känna mig som att jag var bäst i världen. Du såg det positiva och hade förmågan att locka fram det bästa hos var och en. Din kärlek var oändlig och villkorslös. Det gjorde dig helt unik.
Jag saknar dig så mycket redan nu, och det kommer jag att göra så länge jag lever. Samtidigt känner jag mig glad och stolt över att du är en del av mig. Att du har en stor del i vem jag har blivit och är idag. Och jag ska fortsätta göra allt jag kan för att göra dig stolt, och för att föra traditionen vidare. Å, jag kommer att sakna historierna som du berättade. Hur det var i Björkberg och Krökbacken när du var liten. Hur du träffade mormor. Hur gårdstomten hittade din klocka och lämnade tillbaka den på självaste julmorgonen. Men legenden och historierna om dig kommer att berättas i många år än. Åtminstone så länge jag, så länge vi lever.Välsignade är de med brustna hjärtan, för det är de som verkligen har älskat. Där den starkaste kärleken fanns kommer också den största saknaden och den svåraste sorgen. Om du hade betytt mindre för mig hade kanske saknaden efter dig kännts mindre och lättare. I det ljuset är dock valet löjligt enkelt. Och den tanken stäker mig i sorgen.
Jag vet hur du ser ut när du läser det här. Du sätter på dig dina gamla glasögon, harklar dig lite, och börjar sedan läsa högt. När du ser att det är jag som har skrivit till dig får du en tår i ögat. Du läser färdigt, och blir rörd. Du gråter lite. Du gömmer ansiktet i händerna och skakar på huvudet. Sen tittar du upp igen, tar bort händerna och ler. Och så är den där igen, den där speciella glimten i ögat som bara du har. Den som gör att dina ögon ser ut att vara en tolvårings.
Jag ser dig nu. Du är uppe hos ”vår herre” som du skulle ha sagt. Du sitter på ljugarbänken och slänger käft med några gamla kompisar som du inte har träffat på länge. Bredvid dig sitter Nellie som du matar med Leksandsbröd. Och när den dagen väl kommer så kommer jag dit. Jag sätter mig bredvid dig på bänken och kallar dig för jävla gubbe. Du skrattar.
Jag hade nog inbillat mig att du var odödlig. Nu vet jag att du är det.
Kramar från din lilla Anna
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
