Putos locos

Min kollega och vän Elin blev påkörd av en bil i morse när hon cyklade till jobbet. Hon ringde 9.30, något stressad och chockad för att berätta att hon inte kunde komma. En tand var utslagen, hon hade gjort illa benet, och slagit i huvudet, men klarat sig utan riktigt allvarliga skador. (Även om det med tanden ger mig rysningar bara jag tänker på det.) Det var lite obehagligt, och dessutom fick jag vatten på kvarn. Madrid-borna är galna och kör lite som de tycker; stanna för rödljus; äh... hålla uppsikt i korsningar; who cares... Och jag som har tänkt att börja köra lite mer. Det går säkert bra, men man måste vara fräck, om man inte trycker sig in, så får man inte byta fil etc. Dessutom måste man kunna fickparkera i luckor som är cirka 5 centimeter mindre än vad bilen är lång. Det blir hårdträning helt enkelt.

Förövrigt är det skönt att det är torsdag i morgon, även denna vecka börjar så smått lida mot helg. En vecka till, sen är quarter 3 2009 till ända. Och jag kan börja planera flytt, besök från Sverige, Paris-resa mm.

Hösten är här!

Och det är alldeles underbart. Trodde aldrig att jag skulle säga följande ord, men shit pommes frites vad trött jag blev på sommarvärmen i år. Som svensk är man van att ta varje tillfälle till att sitta i solen när den har godheten att lysa och värma så där extra mycket. Men när vi snackar 40 grader i skuggan fram till mitten av september, sitta i solen är bara att glömma, man får vara glad om man kan vara utomhus, och då menar jag i skuggan, överhuvudtaget. Man trivs bäst i lägenheten, bakom fördragna gardiner och AC:n uppskruvad på max. Man vaknar varje morgon genomsvettig, sover dåligt på grund av värmen. (Och med elpriserna i Spanien kan vi bara glömma att ha AC:n på hela natten). Ja då är man ganska glad när sommarvärmen till sist väljer att ge med sig, och man plötsligt kan ta en promenad i Casa de campo mitt på dan. Nu är vi där, och jag tror aldrig att jag blivit så lycklig över att sommaren släppt greppet till förmån för klar, hög, luft och härliga krispiga höstdagar. Fast sommaren var helt underbar, både veckorna i Sverige och dagarna på Costa brava.

2009 har hittills varit ett år som har bjudit på överraskningar. Mycket har varit tufft, jag har förlorat tre personer som stod mig mycket nära. Tre personer som är i mina tankar så gott som varje dag. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig, morfar. Saknaden är stor, större än jag någonsin kunnat föreställa mig. Men minnet lever och är starkt. Och det är jag glad för. Min fina, coola, underbara farmor som försvann några månader tidigare, och älskade älskade Nellie som också lämnade oss bara någon vecka före dig är också ständigt i tankarna. Men det har också funnits ljusglimtar. Den senaste är Harriet. Jag kommer att berätta historien om Harriet i ett annat inlägg. För den är väl värd att berättas.

Nu är det lördag eftermiddag och ikväll vankas det 31-årsfest med 80-tals-frisyr tema. Jag tänker Dallas och varuhuset, snarare än Lili & Sussie. Laters!