Och det är alldeles underbart. Trodde aldrig att jag skulle säga följande ord, men shit pommes frites vad trött jag blev på sommarvärmen i år. Som svensk är man van att ta varje tillfälle till att sitta i solen när den har godheten att lysa och värma så där extra mycket. Men när vi snackar 40 grader i skuggan fram till mitten av september, sitta i solen är bara att glömma, man får vara glad om man kan vara utomhus, och då menar jag i skuggan, överhuvudtaget. Man trivs bäst i lägenheten, bakom fördragna gardiner och AC:n uppskruvad på max. Man vaknar varje morgon genomsvettig, sover dåligt på grund av värmen. (Och med elpriserna i Spanien kan vi bara glömma att ha AC:n på hela natten). Ja då är man ganska glad när sommarvärmen till sist väljer att ge med sig, och man plötsligt kan ta en promenad i Casa de campo mitt på dan. Nu är vi där, och jag tror aldrig att jag blivit så lycklig över att sommaren släppt greppet till förmån för klar, hög, luft och härliga krispiga höstdagar. Fast sommaren var helt underbar, både veckorna i Sverige och dagarna på Costa brava.
2009 har hittills varit ett år som har bjudit på överraskningar. Mycket har varit tufft, jag har förlorat tre personer som stod mig mycket nära. Tre personer som är i mina tankar så gott som varje dag. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig, morfar. Saknaden är stor, större än jag någonsin kunnat föreställa mig. Men minnet lever och är starkt. Och det är jag glad för. Min fina, coola, underbara farmor som försvann några månader tidigare, och älskade älskade Nellie som också lämnade oss bara någon vecka före dig är också ständigt i tankarna. Men det har också funnits ljusglimtar. Den senaste är Harriet. Jag kommer att berätta historien om Harriet i ett annat inlägg. För den är väl värd att berättas.
Nu är det lördag eftermiddag och ikväll vankas det 31-årsfest med 80-tals-frisyr tema. Jag tänker Dallas och varuhuset, snarare än Lili & Sussie. Laters!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar